Jag har knappt erkänt det för mig själv ännu, men nu säger jag det här så är det liksom officiellt. Jag har skaffat Tinder. Alltså appen av alla appar enligt alla singelvänner i min umgängeskrets. Jag har haft vänner som sagt till mig i månader att skaffa den för ”den är kul och att man träffar nya människor”. Men jag har varit tveksam. Hur ytligt är det att bara se en bild på någon och på en sekund bedöma om det är någon man vill ens spendera tiden det tar att dricka upp kaffet med. Men…efter att ha varit uttråkad på kärleksfronten ett bra tag kände jag att det var dags. Jag gjorde det!
Jag registrerar mig. Hittar två bilder som jag känner gör mig hyfsat rättvis. Skriver en kort presentation om mig själv som egentligen inte säger någonting om något. Men tillräckligt. Och så väntar jag! Eller ja, jag sveper ju till vänster (inte intresserad) en himla massa gånger först. Men det går fort att få en träff. Två. Tre. Och sedan då…vad gör man då? Ja, jag som är lite (observera lite) traditionell tycker att det är mannen som ska ta initiativet. Det gör en del. Men i de flesta fall inte. Så chattas det. Det leder till typ…ingenting. Eller jag fattar direkt vad de vill att det ska leda till. Detta är nog den perfekta ligga-appen. Men om jag nu får ligga ändå? Då kanske jag inte vill ligga med någon jag bara svept åt höger en gång? Då kanske jag först vill hinna säga vad jag heter i efternamn? Eller är jag för traditionell då?
Jag bestämmer mig för att bli lite snävare i mina sökningar. De första innefattade en radie på 45 km. Dvs. hela vägen till Köpenhamn. Köpenhamn passar mig egentligen fint. Jag gillar danska män. Tycker många är fantastiskt snygga, och så är det ju det danska språket som definitivt går hem hos mig. Men jag inser snart att de danska snygga männen nog inte hänger på Tinder. Det gör däremot de danska män som gillar att posera med döda djur, öl eller en cigg. Jag minskar radien till 25 km. Får fortfarande in danska män. Gissar på att det måste vara båtflyktingar för det är då minsann mer än 25 km till Köpenhamn hur jag än räknar. Bestämmer mig också för att enbart titta på de sjukt snygga männen och blir glad när jag märker att det faktiskt finns gott om dem på en 25 km radie. Men det som verkar vara en gemensam nämnare hos dessa otroligt snygga män är att de inte riktigt har självförtroendet som är så himla attraktivt tillsammans med ett snyggt yttre. Men de finns. De gömmer sig där inne någonstans. De där männen med det snygga utseendet och det fantastiska självförtroendet. I Malmö-trakten. Så nu ska det minsann dejtas! Som det kan bli!
3 observationer på Tinder:
- Bilder: Vad i hela friden är det som får männen att tro att kvinnorna vill se bilder på dem i a) bar överkropp b) liggandes i badkaret c) flexande av biceps d) poserande med en blodig kniv ( I kid you not) e) poserande med sina barn f) bröllopsbild (på fd frugan eller?) g) och 99% har en bild där de utövar någon slags extremsport.
- Marknadsföring: Jag har hittat fd kollegor på Tinder som uppger att de är singel. Så kul! Förutom att de poserar på Facebook med sin flickvän. Jag har hittat en fd dansk pojkvän som uppger sig för att vara ”openminded”. Men som jag VET är allt annat än just det. Han avskyr utlänningar av alla slag, inklusive svenskar. Ja, om han inte har ändrat åsikter radikalt de senaste 18 månaderna.Många uppger att de är ute efter seriösa förhållanden. Vad menas med det? Det låter ju sjukt tråkigt. Seriöst. Är det samma som att vara utan humor?Många uppger vikt. Ja, det är ju så klart passande på en ytlig app. Men hur intressant är det på en skala?
- Kontakt: Bara för att du får en matchning betyder det inte att du får svar. Inte ens när det är han som ställer första frågan. Ja, om det inte handlar om sex alltså. För då finns det otroligt mycket intresse helt plötsligt.
Men summa summarum. Det är en ytlig, märklig, fascinerande och riktigt kul app! Så ladda ner appen av appar. Om inget annat får du dig ett eller annat gott skratt, och troligtvis också ett ligg eller två!
